Torsdag - The Last Day
Lite extra sega från onsdagens firande skyndade vi upp för den sista dagen på skolan. Vi blev upplockade 08.50 som de andra dagarna och Ottilia hälsade med ett konstlat "Goodmorning everyone!" till alla våra volontärkompisar som åkte samma bil som vi...(Det var ungefär den enda kommunikation vi hade med dem, vi fick känslan av att de inte riktigt gillade oss efter att ha fått vänta några ynka minuter ett par morgnar...)
Beslutsamma över att göra den sista dagen till den bästa gick vi och hämtade första klassen. Lisa och Lovisa riggade planer och stafettuppställning medan Ottilia slog följe med Antonio, vår italienska kompanjon som också var sportvolontär (han höll sig på mest sin front och tröttade ut barnen med fotboll och olika lekar istället), till klass 2As klassrum.
Denna gång var det tjejernas tur att testa på frisbee, medan killarna spelade fotboll med Antonio. Vi började med lite uppvärmning, som vanligt, och sedan var dagen i full rullning!
Både klass 2A och klass 1B, som vi hade precis efter, var fulla av energi och tröttade ut oss mer än vi egentligen ville erkänna. På grund av pojkarna i ettans ofantligt höga energinivå fick de springa två varv istället för ett (efter en demokratisk omröstning mellan oss fick Lovisa stå för allt springande). En del stupade på vägen, men de var snabbt uppe på fötter efter några sekunders vila.
Trots det extra varvet runt planen fick vi inte stopp på dem... De sprang runt överallt och discar ven hit och dit. Ottilia blev träffad i huvudet några gånger, men de som knäckte koden till kasten hade riktigt roligt! När vi hade ettornas pojkar kastade vi dock knappt någonting, då vi ansåg att de var för små och livliga. Vi satte istället upp en större kvadrat vari de skulle få leka datten (tagare för oss som pratar rikssvenska), men inte ens det lyckades de särskilt bra med!
De stod tysta och sockersöta medan vi pratade, förklarade och verkligen visade hur leken skulle gå till och att man skulle hålla sig inom markeringarna. Och på frågan om de förstått nickade de och gjorde sig redo. På GO (1, 2, 3, Go!) bokstavligt rusade dock allihop iväg åt alla håll.
Efter att vi hade lämnat tillbaka barnen till deras lärare och tagit en kort paus var det dags för 3C. Vi tog killarna och denna lektion, som såg ut ungefär som de andra, bara lite mera rörig. Vi trodde att denna skulle bli vår sista klass men innan lektionen hann börja kom en prefekt från Mr Palanyandi's klass och sa att han gärna ville prata med någon av oss. Lite nervös följde Lisa med till hans klassrum, men ingen fara på taket, han undrade bara om vill kunde ta hans klass sista timmen eftersom att det var vår sista dag. Det ville vi så gärna!
Han klass var 5A och det var den första klassen vi hade, en vecka tidigare. De kom ihåg det mesta och det gick snabbt att få igång två matcher, en med tjejer och en med killar.
Killarna skötte sig bra på sin plan med Ottilia medan tjejerna var lite knepigare. Efter att först inte ha spelat alls började de spela lite, men skrek och bråkade mest. Lovisa och Lisa tröttnade ganska snabbt på detta vilket ledde till att Lisa höll ett kort, uppläxande och vänligt men bestämt anförande om respekt och ohövlighet och berättade att vi tänkte skicka tillbaka dom till klassrummet eftersom att de inte alls lyssnade eller visade hänsyn. Men då hände det grejer, de bad så snällt om ursäkt och om att få stanna så vi gav dem en ny chans. Och de var de värda! Där ser man...
Efter lektionen kom Mr Palanyandi och tackade så hjärtligt för vår vistelse, sa återigen att två veckor var för kort och uttryckte att han gärna ville att de skulle fortsätta spela. Han sa till och med att han skulle spela med sina elever! Vi berättade att vi hade haft kontakt med flera personer som skulle kunna vara intresserade av att komma till skolan, bland annat en tjej från klubben Chilli, och han blev mycket glad.
Detta var alltså slutet på vår vistelse på skolan och vi kände oss väldigt nöjda och glada när vi åkte där ifrån. Vi fick ett varmt tack både av Palanyandi och hans klass och det kändes tråkigt att lämna.
Vissa klasser hade varit jobbigare än andra och mot slutet började barnen slita på tålamodet. En av de mer effektiva tillsägelserna var "Why are you talking when I am talking?" men ibland räckte det med att bara titta lite uppfordrande på dem.
Men allt som allt var barnen jättefina. Under hela vistelsen tilltalade de oss som Miss, Coach eller M'am och det var inte sällan man blev centrum för en stor gruppkram.
Ett stort tack alltså till Floreat Primary School för att vi fick tillbringar vår tid i Kapstaden hos er!
